I lördags var jag på Sebbas minnesstund i GE-villans vackra trädgård. Jag och hundratals andra vänner och bekanta. Första gången jag träffade honom var på min prao-vecka i nian, det är nästan sex år sedan. Efter det så gjorde jag två praktikperioder på Ålandstidningen, med Sebba, i tvåan och trean när jag gick på GUC. Efter det så började jag frilansa för tidningen och träffade honom lite nu och då i jobbet. Jag kände honom kanske inte så länge, men han har ändå gjort stora fotspår i mitt liv. Jag kommer aldrig glömma hans historier, endel mer rumsrena än andra. Kommer aldrig sluta lyssna efter hans fotsteg i trapphuset på jobbet och aldrig sluta vänta på att han ska komma på jobb igen. Jag sitter vid Sebbas gamla dator på jobbet och hela den är full av spår av honom: Små post-its som han har skrivit, bilder som han tagit och kortkommandon som han ändrat. Spår som finns kvar även om han inte gör det längre. Minnesstunden var fin, men sorglig. Avslappnad, precis sådär som han hade sagt till sin sambo Marika att han ville ha den. Några höll tal och några spelade låtar av Bruce Springsteen, bl.a. The River. Han tyckte om Bruce Springsteen. Men en gång så sa han till mig att han gillade Rammstein för att de hade ett så "skönt gung". Rammstein kanske inte passar på en minnesstund? Jo, det hade fan passat på Sebbas för han var speciell.