Kärlek är nog det enda som kan få en att sväva på moln, klara sig utan mat, sömn och vatten den ena stunden och nästa stund få en att vilja såra någon så jävla mycket bara för att man själv är ledsen och sedan till sist få en att nå botten och inte finna glädje med någonting. Är det detta som är livet? Att våga älska av hela sitt hjärta men bli sårad, såra själv, älska varandra gränslöst men inte få det att fungera, älska någon ännu mer men inte bli älskad tillbaka och till sist bli ersatt av en ny stjärna?

Nä, aldrig mer.