Tur att man är stark i psyket så att det här med att vänta på framtiden inte alls känns så farligt.

Älskar min fina nya kamera. Igår gjorde jag en fotografering för reumaförbundet och den skötte sig utmärkt.

Ikväll har jag varit på en föreläsning. Harriet Jossfolk-Furu berättade om sin utbrändhet, eller utmattning som hon hellre kallade den. Hon jobbar som reporter på en lokaltidning i österbotten och sade många intressanta saker. Mycket som jag själv känner igen. För jag har nästan varit där jag också, för lite drygt ett år sedan. Jag var nog inte så illa däran om jag jämför mig med Harriet, som var sjukskriven drygt ett år innan hon gick tillbaka på jobb, jag var bara sjukskriven lite drygt en månad men ibland kan jag vara tacksam för att mina ångestanfall kom så tidigt i min karriär så att jag kan lära mig leva med dem. Om jag tänker tillbaka så var jag nog bara 19 år gammal när den började komma. Men att det var ångest förstod jag ju inte då.

Se också förberedelserna och matchen från en annan kamera.

Går på triangelmedicin. Det är inte så himla enkelt att få det rätt då. Need I say more?

Förresten så försökte jag filma presskonferensen om vrakölet i torsdags. Det gick mindre bra, men om du har 1 tim 17 min att slå ihjäl, eller bara vill lyssna på folk som pratar dålig engelska, kan du se försöket här. Det var sannerligen inte lätt.

Äter triangelmedicin för mina revben, har ont som tusan ändå. Är lite halvlullig för det mesta, men försöker jobba ändå. Har sålt bort min gamla kamerautrustning, väntar på att den nya ska komma. Jobbar ett tiodagars pass(eller tolv om man räknar med vårfågeljakten förra helgen), sen ska jag vara ledig i fyra dagar och tvätta min stuga med högtryckstvätt. Kanske måla också. Kommer bli fint!

Kolla in bilden ovan och andra fina hundbilder här.

Jovars.
Receptionisten på Medimar tilltalar mig med förnamn.
Har gått över från att svepa hostmedicin med morfin i till att ta värktabletter med kodein istället. Jag tror att jag har hostat i ungefär 3-4 veckor nu och har sjukt ont i revbenen på vänster sida, därav värktabletterna.
I ungefär 4 månader har vi gått omkring som zombies på jobbet. Den ena sjukdomen har avlösts av den andra och vi har hostat i stämmor så det har ekat på hela redaktionen. "Jag håller på kartlägger alla sjukdomar nu", sa Anna idag. "Jag tror att vi har tvar allihopa".

Ack ack, dessa grävande journalister.

Första gången som en random läsare hör av sig och berömmer mig utan att själv vara med i artikeln/bilderna. Bildspelet kan du förresten se här.

Jag har fått kompledigt av chefen idag och i morgon. Idag ska jag göra några ärenden, fixa Luddes present och åka ut till stugan och skrapa lite färg på min stuga. Den ska målas om, men innan dess ska den både skrapas och tvättas. Ikväll ska jag på födelsedagskalas till Ludwig i Kungsö och i morgon drar jag till Uppsala över dagen. Eller ja, tre timmar hade jag tänkt spendera i Gränby centrum. Måste ha nya skor.

Jag får sällan post till jobbet. För två år sen fick jag ett julkort från Ålandsbanken och sen dess har det varit dåligt med post med mitt namn på. Tills jag fick detta för någon månad sen:

Besvikelse.
Alla andra på redaktionen hade också fått det.
Det står på finska, jag förstår inte ett ord. Så när som på en mening på slutet där det står att i landskapet Åland bor krångliga invånare och att "Ryssland kan säkert göra någonting med pyttelitet Åland och ålänningarnas pyttesmå tankar."
Avsändaren bor på Lillemansgatan 666 och råkar ha samma telefonnummer som Ålandstidningens vd...

Vi får rätt mycket post hit till redaktionen. En hel arsenal av dagstidningar tillsammans med en del brev dimper ner i vår postlåda varje dag. En dag när Malin var nyhetschef och öppnade ett kuvert som kommit med posten hittade hon detta:

En massa fina tidningsurklipp! Det tråkiga var att vi aldrig förstod kontexten.