Jag tänkte berätta om ett beslut jag tog i förra veckan. Det bästa beslutet jag tagit på länge. Eller nu när jag tänker efter, kanske det är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv? Hela min vinter har varit jä-ävligt jobbig att ta sig igenom. Det har varit jobbigt att stiga upp varje morgon och överleva varje dag. En av orsakerna till detta har varit mitt jobb på Sparhallen. För att tala klarspråk kan jag säga att det är ett jävla skitställe att jobba på, men som alla andra skitställen så har det också sina ljusa stunder. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om inte t.ex. Gittan, Gun, Bette, Kerstin, Ingo och Emelie(för att nämna några) inte hade jobbat där och gjort jobbet lite lättare. I dessa svåra tider så ska man vara glad att man har ett jobb, har jag fått höra, även om det är ett jobb på Sparis. Men vad gör man om det är svårt att hitta motivation att gå upp ur sängen de dagar man är ledig? Hur orkar man då stiga upp och fara till ett jobb man vantrivs på? För några veckor sedan så påpekade Chefen att jag hade alldeles för hög sjukfrånvaro och rekomenderade mig att gå till företagshälsovårdaren på Medimar. Meningslöst, tänkte jag. Jag visste ju redan vad som var fel. Mår man inte bra psykiskt så mår man sällan bra fysiskt heller och min höga sjukfrånvaro beror på att jag ofta har varit illamående på sistone. Hursomhelst så blev jag vidareskickad från företagshälsovårdaren till en annan läkare på Medimar, det var exakt en vecka sedan jag var dit. Där fick jag i princip höra att jag var en bortskämd skitunge utan arbetsmoral. Suck it up och gå på jobb! När jag sade att det inte är någon som tackar mig för att jag går på jobb och mår dåligt så fick jag svaret: "Men du får ju lön!" Och ska man sjukskriva sig så måste man ha minst 50% nedsatt arbetsförmåga.. För att göra historien lite kortare så kan jag säga att jag mådde sämre då jag for därifrån till jobbet. Det enda bra med besöket var att jag fick ett recept på medecin mot magkatarr. Med inställningen: "Det kan inte bli värre än det redan är" så gick jag till Chefen och försökte förklara för honom att jag inte trivdes och varför. En orsak är att jag har så dåliga arbetstider och en annan är att jag får sitta i kassan oresonligt mycket. Inget gensvar. Fick höra ungefär samma ramsa som jag precis hört hos den där läkaren på Medimar. Han skulle titta på mina arbetstider, sade han, men jag fick känslan av att det inte skulle gå att ordna. Hela världen var emot mig. Halva dagen gick.. Och med stöd från mamma, som sa att hon och pappa såklart hjälper mig om jag inte kan vara kvar, så sade jag upp mig. Hade inte en tanke på det när jag steg upp den morgonen men jag har inte ändrat mig en sekund! "Du ska vara glad att du har ett jobb". Men någonstans går väl gränsen? Det känns faktiskt som om det inte kan bli värre, det kan bara bli bättre nu. Jag har sparat lite pengar, tackolov. Och sedan har jag fortfarande jobbet på Ålandstidningen kvar. Det kommer att ordna sig, hur det än går.

Jag tror på att göra något åt orsakerna till att man mår dåligt. Nu har jag ivarjefall gjort mig av med en av dem!