Ikväll när jag fotograferade innebandy så placerade jag mig strategiskt mitt i mellan de två planerna där de två matcherna spelades samtidigt. Och, så står jag där, nära sargen och väntar på rätt tillfälle med mitt vindvinkelobjektiv när bollen kommer studsandes mot mitt håll. Och efter den kommer två vuxna, svettiga, håriga karlar galopperandes i snabb takt. Bollen studsar mot sargen som jag står en halv meter från. De två stridande gubbarna är tätt efter. De frustar och knuffas och det stänker svett om dem, så i blotta förskräckelsen så backar jag bakåt några steg för att inte få varken boll eller innebandyklubba mitt i plytet. De kommer närmare, så jag backar ett steg till. Snubblar på något. Sargen. Till den andra planen. Det faller som ett korthus längs hela långsidan och jag sätter mig med arslet först på boll och klubbor. Mitt i en annan närkamp i matchen bredvid. Det enda jag minns är tystnaden. Ack, den tystnaden.

Eller.. Nä. Det har aldrig hänt men jag funderar på det lika mycket varje gång jag fotograferar innebandy. Det värsta missödet som kunde ha inträffat ikväll var om jag hade blivit skjuten i huvudet med en innebandyboll som gick förbi mål. Men. Smidig som man är så duckar man och undviker sådana missöden med lite tur(okej, kanske en hel del tur). Snirklar vidare, låtsas som om det var av ren skicklighet jag undvek en blåtira och visslar som om inget har hänt. Som på film.