22 år, snart 87

Ikväll har jag varit på en föreläsning. Harriet Jossfolk-Furu berättade om sin utbrändhet, eller utmattning som hon hellre kallade den. Hon jobbar som reporter på en lokaltidning i österbotten och sade många intressanta saker. Mycket som jag själv känner igen. För jag har nästan varit där jag också, för lite drygt ett år sedan. Jag var nog inte så illa däran om jag jämför mig med Harriet, som var sjukskriven drygt ett år innan hon gick tillbaka på jobb, jag var bara sjukskriven lite drygt en månad men ibland kan jag vara tacksam för att mina ångestanfall kom så tidigt i min karriär så att jag kan lära mig leva med dem. Om jag tänker tillbaka så var jag nog bara 19 år gammal när den började komma. Men att det var ångest förstod jag ju inte då.
Idag känner jag igen den när jag ser och känner den. Och ibland tänker jag att jag skulle också kunna föreläsa för andra. Förklara för andra hur den känns och hur det var för mig.
Ibland. Om jag är lite självisk och bitter så tycker jag att livet har varit lite jävla orättvist och tungt under några år. Jag har visserligen lärt mig massor om livet. Men ibland önskar jag att jag skulle få vara lite naiv. Lite dum. Jag vill tro att livet är en dans på rosor att lyckan står bakom hörnet och att det finns gott om kärlek och lycka till alla. Jag vill inte veta att det snarare är en ful jävla kamp. Där man får slåss med näbbar och klor ibland och det är ingen annan som tänker på dig, än du själv. En kamp om balans. Balans i allt. Klyschigt, jag vet.
Dessutom så hade Karin Erlandsson bakat GUDOMLIGT goda muffins och kakor. Bara det liksom.

Kommentarer
Postat av: mamman

men tossimossan, jag tänker JÄMT på dig...

och vet att du har allt det där bakom hörnet

2012-05-23 @ 07:58:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0